Hej, jag heter Eja och jag är perfektionist
Jag avskyr tanken på att jag har gjort något som kan upplevs som slarvigt, ogenomtänkt och oklart.
Jag skäms och får stresspåslag av att ha stavat fel på ett ord i en text jag har publicerat online. Eller i ett mejl till en kollega. Eller i ett SMS till en vän.
När jag delar något online känns det som att jag skriker efter folks uppmärksamhet: “Se mig, hör mig, älska mig”, så jag undviker att dela saker även fast jag egentligen vill.
En bekant sa till mig en gång: “You are a rare gem hiding from the world” och jag är benägen att hålla med honom men om jag skulle säga det högt skulle jante komma att slå mig på fingrarna och säga att självgodhet är en synd.
Istället för att hålla huvudet högt slår jag ner mig själv innan någon annan hinner göra det och ber sedan om ursäkt för min blotta existens.
Perfektionism är ingen merit
Till skillnad mot vad många tror så är perfektionism ingenting positivt. Folk slänger sig med uttrycket för att belysa att de fokuserar på kvalité och har öga för detaljer – men det är inte vad perfektionism är.
Perfektionism är att ha en orealistisk standard. Det är att vara överdrivet självkritisk och vara så pass rädd för att misslyckas att du prokrastinerar istället för att ens försöka. Perfektionism är inget annat än ett mentalt handikapp som håller dig tillbaka.
Efter att ha gjort lite efterforskning har jag lärt mig att perfektionism och social fobi ofta går hand i hand. Detta beror på att socialt ångestfyllda personer är så himla rädda för att bli negativt bedömda att de gör allt i sin makt för att vara felfria.
Pressen på att hela tiden behöva vara felfri blir såklart ohållbar i längden och då är det lättare att bara lägga sig platt för att varken synas eller höras. När självkritiken blir för stor att hantera brukar jag försöka finna tröst i wabi-sabi som säger att inget är perfekt, inget är klart och inget är för evigt.
Bli fri från perfektionism
Texten ovan skrev jag redan 2022 men jag publicerade den aldrig. Mycket har hänt sedan dess. Även om jag fortfarande är perfektionist så har jag tränat bort den största rädslan kring att dela saker på sociala plattformar.
Jag har landat i att jag inte behöver imponera på någon, jag behöver inte bevisa någonting och jag behöver inte förtjäna min plats. Jag har rätt att existera i denna värld precis som jag är.
Jag har även insett att ingen egentligen vet vad de håller på med, att världen mest består av folk som bara tycker en massa saker. Vissa är mer övertygande än andra när de försöker sälja in sitt synsätt men det betyder inte nödvändigtvis att de har koll på sin skit.
Slutligen tänker jag så här: om alla håller med dig i det du delar så har du troligtvis reducerat dig själv till mellanmjölk. Du kommer inte med något nytt, du står inte för någon åsikt och du trampar ingen på tårna. Och så kan man absolut leva om man vill – men man kan också säga vad man faktiskt tycker och se hur många som blir provocerade. Inte för att provokationen i sig är målet men i provokationen kan du lära dig var skavet finns och bli medveten om andra perspektiv.
Och på tal om andra perspektiv så är dina perspektiv precis lika giltiga, och det är därför bör du dela dina tankar och idéer – även när det känns läskigt.
Vad håller dig tillbaka?
Är du också perfektionist som låter rädslan styra dig? Har du hittat verktyg för att hantera den? Kanske har du aldrig haft detta problem?
Dela gärna dina perspektiv och erfarenheter. Jag finns på mejlen.
Ta hand om dig så hörs vi! 😊