Allt ljus på Uppsala är en årlig ljusfestival sedan 2008. Temat för året var “The promise of change” fördelat på 14 stycken ljusverk. Jag var ute och fotade vid tre tillfällen och nedan är mina bilder för några av dessa ljusverk.
Geist
Ljusverket Geist är inspirerat av Neutrinen: en partikel som saknar elektrisk laddning och knappt har någon massa. Den interagerar sällan med annan materia och kan därför ta sig fram obehindrat – men det gör den även svår att upptäcka trots att den finns överallt omkring oss. Och vi vill upptäcka den, för den bär på hemligeter som kan få oss att förstå vårt universum.
Neutrinen fick mig att fundera. Om vi aldrig delar våra tankar och idéer så finns det ingen större risk att kollidera med någon av annan åsikt. Men vi kommer också gå helt obemärkt genom livet utan att ha påverkat en enda individ eller bidragit till förändring.
Om alla skulle leva sina liv på detta sätt skulle ingenting hända och inget skulle förändras. Kollisioner mellan folk kan därmed anses som både bra och nödvändigt, och vi bör alltså inte vara rädda för att yttra våra åsikter, tankar och idéer.
Alla kommer inte uppskatta det du har att säga men det kommer alltid finnas någon som antingen håller med dig eller som är villig att utmana sina egna övertygelser baserat på dina insikter. Det kan också vara så att du själv får dig en liten knäpp på näsan och blir aningen klokare än du var igår. Win-win oavsett.
Att stå framför detta ljusverk var lite som att vilja bli hypnotiserad för en stund.
Aj vana be
Ljusverket Aj vana be är skapat av Benedikt Tolar och består av 32 stycken badkar som tillsammans rymmer ungefär lika mycket vatten som en Uppsalabo gör av med varje månad.
Vattenförbrukningen är något jag alltid tänker på och jag försöker dagligen spara och återanvända så mycket vatten jag kan. Här är några exempel på vad jag gör och inte gör.
- Jag duschar snabbt och inte oftare än nödvändigt.
- Jag låter aldrig vattnet rinna medan jag borstar tänderna.
- Om jag har kokat ägg så häller jag över vattnet i en bunke som jag sedan vattnar blommorna med. Samma sak om det blir kvar vatten i vattenkokaren.
- När jag lagar mat så kokar jag pasta och grönsaker samtidigt i samma kastrull. Om jag har kokat enbart grönsaker och sen ska koka ris brukar jag återanvända vattnet som jag kokade grönsakerna i.
- Jag diskar aldrig under rinnande vatten.
- När jag är hemma så spolar jag bara på toan varannan gång (förutom om jag har bajsat såklart för det luktar så jävla illa då 💩).
Dreamcatcher
Ljusverket Dreamcatcher placerades vid Fyrisån nedanför Domkyrkan och gick att se från flera olika håll. Jag var där en kväll när majoriteten av stadens invånare hade dragit sig tillbaka. Det var längesedan jag upplevde ett tomt Uppsala och det kändes mäktigt att sitta där själv med sällskap av den upplysta Domkyrkan.
Medan ljusverket stod stadigt och gjorde sin grej så funderade jag på vad jag drömde om. Det slog mig då hur tyst och stilla allt var. Jag kunde inte minnas när jag senast upplevde en sådan tystnad. Kanske för att jag bodde precis vid en förskola där barnen fick härja fritt – och framförallt högljutt. Så kanske var det det jag drömde om. Stillhet och lite jävla lugn och ro. 🙃
Our beating heart
Ljusverket Our beating heart är skapat av Studio Vertigo. Första gången jag besökte ljusverket så var det knökfullt med folk. Jag valde därför att komma tillbaka vid ett senare tillfälle.
När jag kom tillbaka var det nästan tomt. Det kändes fint att kunna stå där själv och ta in allt glitter som ljusverket utstrålade. Samtidigt så vad det med en bismak av ensamhet. Lite som att komma sent till festen när alla andra redan hade gått hem.
Jag gick dit en tredje gång när det var lagom mycket folk. Känslan av gemenskap och närvaro var tillbaka och jag kände att det var en hanterbar mängd människor att vistas bland.
Jag måste väl erkänna att folk inte är helt värdelösa ändå.
Barriere
Ljusverket Barriere placerades i Linnéträdgården och skapade ett mysigt, litet krypin. När jag hörde ordet barriär så tänkte jag direkt på min sociala fobi: en mental barriär som länge har hindrat mig från att göra det jag vill göra i livet.
Den fina symboliken är att ljusverket skapar en ljusbarriär som bryts först när en samlad mängd människor tar sig an den tillsammans. På samma sätt kan social fobi bara övervinnas genom att utsätta sig för det som är läskigt – nämligen folk och sociala situationer.
Kanske borde jag bara kroka arm med några främlingar, bryta barriären och leva lycklig i alla mina dar.
Helicoled
Ljusverket Helicoled (skapat av franska Super Idée) var väldigt fint när det pulserade fram olika färger och jag ville ta en bild med bara ljusverket utan folk, men det var alltid någon i vägen. “Typiskt”, tänkte jag.
Det var inte förrän efter en stund som jag insåg att ljusverket inte lyste om ingen vevade på någon av de tre tillhörande vevarna. Jag skrattade då lite för mig själv och tänkte att: jag må ogilla folk men utan folk skulle inget hända.
Lärdomen jag tar med mig är att folk är ett nödvändigt ont. (Förlåt alla. 🙃)
Hexx
Ljusverket Hexx bjuder in till frågan “Vad rör sig inom mig just nu?”. För mig var det en känsla av obehag.
Ljusverket består av tunnel som går att gå igenom och första gången jag besökte ljusverket var tunneln full med folk som gick långsamt framåt. Det såg ut som att de var på väg mot livets slut. Lite som boskap som var på väg mot slakt.
Trots alla färger och häftiga effekter så kunde jag inte känna annat än ett motstånd till att gå igenom den där tunneln. Vem vet vilken oväntad och oönskad transformation jag skulle genomgå. Jag höll mig därför på säkert avstånd på utsidan.
Jag är medveten om att jag låter lite som en foliehatt men jag tror starkt på att följa sin magkänsla. Jag har fått det bevisat för mig flera gånger genom livet, att när jag följer magkänslan blir det bra – och när jag inte gör det så går det åt helvete.
Bortsett från min initiala känsla så var det ett häftigt ljusverket.
L’Envol
Ljusverket L’Envol var stillsamt och väldigt fint i det enkla. Det kanske inte drog till sig lika mycket uppmärksamhet som de andra ljusverken som hade någon form av rörelse, men ju mer jag tittade på L’Envol desto mer gillade jag det.
Även om ljusverket inte rörde sig så fanns där en underförstådd rörelse – när fåglarna lämnar grenarna. De måste lita på att vingarna bär, precis som att vi ibland måste lita på oss själva och ta steget trots att vi inte vet var vi kommer hamna.
Även i de stunder när vi inte själva valt att lämna grenen, utan snarare blev knuffade från grenen, så behöver vi lita på att vi kan hantera den nya verkligheten.
Royal sky
Ljusverket Royal sky är skapat av Artistic Latvia. För att fota de bilder jag ville ha behövde jag använda en lång slutartid – vilket innebar att använd ett stativ. Det är alltid lite besvärligt att behöva ställa upp ett stativ så jag undviker det helst, men denna gång kom jag inte undan.
Den bästa platsen för att ta bilderna var mitt i gatan – så det var där jag ställde mig. Några passerande cyklister plingade på mig men jag valde att stå kvar. De såg mig ju uppenbarligen och jag gjorde bedömningen att de inte skulle cykla in i mig bara för att. Dessutom fanns det plats att cykla förbi mig (så oansvarig är jag inte).
Jag ska erkänna att jag kände mig som en sån där jobbig jävel som förväntar sig att hela världen ska hålla andan medan konstnären utövar sin magi – men jag skämdes inte ens lite. Hela mitt liv har jag förminskat mig själv för att ge plats åt andra, för “inte ska väl jag”. Men jo, nog fan ska jag.
Fluxit
Ljusverket Fluxit är en modern tolkning av eldens kraft att förena. En plats att samlas kring.
I en tid av teknologi och framförallt i en tid av AI, är den mänskliga närvaron det viktigaste vi har. Jag tror att AI kommer föra oss närmare varandra – men inte för att AI besitter någon magisk kraft. Tvärtom. För att AI är själlös.
Jag tror att vi kommer börja reflektera över vilka kvalitéer AI inte kan ersätta, och i det börja återupptäcka vad det innebär att vara människa.
Vi kommer troligtvis inte flytta tillbaka till grottan och samlas kring elden för att berätta historier för varandra. Men vi kanske hittar en modern version av det. Snälla, låt oss hitta en modern version av det.
Den utlovade förändringen
Förra året var fösta gången jag besökte jag ljusfestivalen och jag tog med mig kameran med intentionen att fota. Jag kände mig dock otroligt obekväm att fota bland folk så jag lyckades inte ta alla bilder jag ville. I år var det annorlunda.
Jag var mer strategisk med vilka tider jag gick ut för att kunna hantera mängden folk som var ute samtidigt. Under tiden blev jag även mer och mer bekväm med att fota bland folk, så jag behövde troligtvis bara få värma upp lite först.
Förutom att jag är nöjd med flera av bilderna från i år så är de också en symbol för min resa och min revansch. Förra året vågade jag knappt ta upp kameran – i år stod jag mitt i gatan med mitt stativ och tog den plats som min existens är berättigad till.
Förändring behöver inte alltid vara snabbt och stor. Den kan komma i små, små steg över tid. Min sociala fobi är ett något jag har kämpat med i flera år och successivt har det blivit bättre.
Jag är stolt över mig själv att jag genomförde detta projekt och jag har fått ytterligare en positiv erfarenhet som har lärt kroppen att folk inte alltid betyder fara.